Ett någorlunda organiserat kaos…

Jodå, tackar som frågar. Besöket hon revisorn avlöpte väl. Så här långt, jag var ju bara där och lämnade över alla papper och siffror nu. Värre blir det när hon ringer om nån vecka eller så och vill gå igenom alltihop med mig…

Vi hade det väldigt trevligt. Hon bor på en jättefin liten gård och bjöd på hembakta (förstås), jättegoda (förstås) kakor i den ypperligt välskötta (förstås) trädgården. Och solen sken och fåglarna kvittrade, syrenerna blommade och grönsakerna stod ta mej sjutton i givakt i landet och inte ett ogräs fanns inom synhåll (förstås). Det är nämligen så med revisorn M. att hon är pedant och perfektionist ända ut i fingertopparna – en egenskap som är ett måste i hennes yrke, men som även smittar av sig på allt hon gör och allt hon har. Jag lovar, till och med mattfransarna ligger raka och välkammade… För en sån som mig, som är sinnebilden för i bästa fall ganska någorlunda organiserat (oftast i alla fall) kaos, väcker detta ett visst mått av ångest, avundsjuka, mindervärdeskomplex och irritation.

Men hon såg väldigt trött ut, och hon hade inte den där gnistan i blicken som brukar finnas där. Och faktiskt var blommorna i vasen på bordet lite vissna, och när hon hällde upp kaffet lossnade kannans lock och föll ner i min kaffekopp (exakt sånt som brukar hända mig), och då drog jag mig till minnes ett samtal vi hade för några år sen. Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag utbrast i alla fall i ett: “Åh, vad jag önskar att jag var lite mer som du!” Då tittade M på mig och sa: “Och jag önskar att jag var lite mer som du.” Man kunde säkert höra min haka skramla ner på golvet.

Jag fick lära mig den gången, att det här med att vara ordentlig och noggrann, petig och perfektionist, behöver inte vara frivilligt. Är kanske sällan frivilligt, till och med. Kanske har man fått det med sig i sin uppfostran, men kanske är det ett sätt att hålla de inre demonerna stången. Att om man håller ordning på de yttre tingen så kanske, kanske det smittar av sig även i det inre. Om man har tur. Och kanske har man oftast ingen möjlighet att välja att inte vara pedant.

De tankarna kom åter till mig när jag såg M så sliten och trött i sin minutiöst skötta trädgård. Kanske orkar hon inte kämpa så hårt emot sina demoner längre, eller har de  kanske börjat släppa greppet om henne? Så att hon kan tillåta sig att ha lite vissna blommor i vasen. Och tänk,  jag kände mig lite glad över hur jäkla rörigt jag har det i mångt och mycket. Hur kaotiskt mitt kontor är, hur alla papper befinner sig i nån sorts katastrofal röra som jag hittar i lätt som en plätt. Betyder det kanske att mina inre demoner är ganska fridsamma? Att de håller sig lugna fast jag är lite nonchalant släpphänt med dem? Betyder det kanske att jag är en ganska cool katt? Jag vill hoppas och tro att det är så.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Ett någorlunda organiserat kaos…

  1. Lisa says:

    Det viktigaste tror jag är att man trivs själv, oavsett hur man lever!! Jag kan se hundhår och disk utan problem MEN skitiga fönster står jag inte ut med 😉

    Klappen till Caritsa 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s