Hommage till min mamma…

Idag är det fem år sen min mamma dog. Min mamma som växte upp under stökiga hemförhållanden vilket gjorde henne å ena sidan bräcklig och å andra sidan jättestark. Hon hade många kroppsliga krämpor, speciellt på senare år, men också en enorm känsla för rättvisa, värdighet och stil, och hon lät aldrig någon sätta sig på henne.

När det var en skadad mus eller fågel som behövde hjälp till “andra sidan” var det alltid mamma som ryckte ut, medan pappa o jag hukade oss i förfäran. När min kompis höll på att drunkna framför näsan på en massa folk var det mamma som utan att tveka en millisekund slängde sig i vattnet och drog upp henne. När vår arrendator vanskötte sina grisar var det mamma som gick ner i ladugården och skällde ut honom och hotade med polisanmälan om han inte skärpte sig. När hon blev gammal och sjuklig var det hennes stora sorg att inte kunna klara sig själv, och att behöva tappa sin stil och värdighet.

Därför var det inte förvånande att hon strax före sin 87-årsdag bestämde sig för att nu fick det räcka. Hon slutade ta sina mediciner, slutade äta och till sist slutade hon även att dricka. Ett liv i hjälplöshet var inget liv, tyckte mamma. Och även om hon inte gärna ville lämna oss barn och barnbarn, längtade hon efter att återförenas med min far. Så typiskt henne, att ta saken i egna händer. Så starkt, så modigt.

Min syster och jag tillbringade de sista veckorna tillsammans med henne, så mycket vi kunde. Den sista veckan var vi där dygnet runt, turades om att sova där. Det var en… märklig och fantastisk och hemsk tid. Bitterljuvt. Det var fruktansvärt att se henne tyna bort, ibland fick jag gå ut i korridoren och storgråta en stund för det gjorde så himla ont. Men det var också en tid fylld av kärlek, värme och glädje. Vi hann prata om allt, en massa frågetecken rätades ut. Hon var klar och redig in i det sista. “Jag blir bara klokare för varje dag jag ligger här”, sa hon. “Jag förstår så mycket nu som jag önskar att jag hade förstått tidigare.”

Det allra sista hon drack var lite kaffe genom ett sugrör, en liten slurk bara. “Gott”, sa hon och smackade nöjd. Vi försökte lura i henne lite bulle också, men se det gick inte. Och när hon fick en urinvägsinfektion tackade hon nej till antibiotika. “Så bra”, sa hon bara. “Nu kommer det att gå fortare.” Så stark, så jäkla målmedveten.

Det var den allra vackraste tiden på våren, och vi tog in alla vårblommorna till henne. Sjukhuspersonalen sa inget om det, tvärtom hjälpte de oss att hitta vaser för alla vitsippor, liljekonvaljer, gullvivor och syrener. Mamma älskade syrener.Hennes rum var som ett blomsterhav.

Personalen stöttade och tröstade min syster och mig när det var tungt. “Ni kommer att ha igen det här efteråt”, sa de. “Att ni följer er mamma så här hela vägen, det är något ni kommer att minnas resten av livet. Ni kommer aldrig att ångra det.”

Min syster var där den sista natten mamma levde. Jag fick ett sms där det stod: “Det är över nu, mamma har somnat in.” Jag blev inte förvånad, för bara nån minut innan hade jag känt hur det fladdrade som av fjärilsvingar i mitt hjärta. Och ett par nätter senare drömde jag att hon ringde. “Har ni det bra?” undrade hon. “Jag ville bara höra att ni har det bra.” “Ja, vi har det bra”, svarade jag. “Har du det bra?” “Jadå, jag har det bra”, svarade hon. “Det är så mycket som är konstigt här, men det ordnar sig. Det blir bra.”

Idag var jag uppe på kyrkogården med en bukett syrener. Vi har det bra, mamma. Hoppas du också har det bra, och att vi ses igen.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Hommage till min mamma…

  1. Miafia says:

    Vilken fantastisk människa din mamma verkade vara. Beundransvärd o så stark.
    Kramelikraaam / Miafia =0)

  2. enaningomyoga says:

    Åh så vackert! Och jag tror du har mycket av din mamma i dig. Kom att tänka på en film som heter Antonias värld, har du sett den? Tror den är holländsk. Hursomhelst, tack för att du delade med oss. Stor kram

  3. CamillaL says:

    Så fint skrivet!

  4. Annette says:

    Mycket fint skildrat Carina, jag har själv en liknande upplevelse med min mor som gick bort för 10 år sedan, 70 år ung. Hon ringer mig tyvärr aldrig, men jag hoppas och tror att få återse min mor.

  5. Rakapuckar says:

    Vilken fantastisk skildring.. Du klär verkligen känslor med ord så att dom verkligen känns igenom det du skriver.. Vilken fantastisk mamma du hade.. Vilken fantastisk dotter hon lyckades få till.. Hittade in här till dig av en ren slump då jag nyss var på ett besök inne hos härliga Lotta.

    Ta hand om dig nu och lycka till med gårdsförsäljningen!

    Kram från RP en okänd kringsurfare som snubblade mig in här och som garanterat kommer titta förbi igen, om jag det får..

  6. Lisa says:

    Carina min cybervän!! Så fint slut du hade med din mamma!! precis som jag fick med min farmor, det var lite liknande, och din mamma och min farmor var nog 2 kvinnor som fick som dom ville!! Heder och kärlek till såna kvinnor och en liten förhoppning att man fått nåt av dom i sig själv!!

    Och så klappen till damen!! 😀

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s