Det här med alternativmedicin…

…eller “komplementärmedicin”, som vi i branschen föredrar att säga. För det är ju det det är; ett komplement till den vanliga sjukvården. Vi pinkar inte revir och påstår att vi kan bota alla krämpor, men däremot önskar vi att den vanliga sjukvården var mer villig att öppna upp för alternativen, så att vi alla kunde samarbeta för våra patienters bästa. I många andra länder har man kommit betydligt längre än i Sverige; på engelska sjukhus arbetar healers, i Norge är massörerna anslutna till försäkringskassan, på tyska vårdcentraler finns både massörer, naprapater och akupunktörer som arbetar sida vid sida med läkarna, i USA är de flesta läkare även osteopater osv, osv. Det går framåt även i Sverige, även om det går rätt trögt. Många förändringar har dock skett i själva inställningen till komplementärmedicinen bara sedan jag började arbeta för tolv år sen. Människor tar i allmänhet mer eget ansvar för sin hälsa och nöjer sig inte längre med det som farbror doktorn säger. Man söker aktivt andra, alternativa lösningar. Tyvärr kostar det mycket pengar, men nån gång i framtiden kanske alla vi terapeuter av olika slag är anslutna till högkostnadssystemet. Man kan ju hoppas.

Jag hade en underbar stund hos zonterapeuten C igår. Jisses, så skönt det var. Jag var så avslappnad så jag knappt orkade åka hem efteråt. Hon hittade snabbt mina “ömma punkter”; nacken, ryggslutet och den ena vristen. Alla hade de sina motsvarigheter på mina fötter. Mycket fascinerande.

Det som är speciellt för i princip alla metoder inom komplementärmedicinen är att man på olika sätt stimulerar kroppens självläkningssystem. Man strävar efter att ta bort blockeringar och obalanser så att kroppen själv kan ta över och läka inifrån och ut. Kroppen är suveränt bra på att läka sig själv, om den bara får rätt förutsättningar. De komplementära metoderna har inga biverkningar, däremot får man ibland både fysiska och psykiska reaktioner. Ischiasen jag fick förra gången jag fick zonterapi berodde på att behandlingen gjorde att en massa spänningar i bröstkorg och rygg släppte, vilket förstås fick konsekvenser. Och när jag vid nästa behandling började storgråta berodde det naturligtvis på att jag hade en massa uppdämd gråt i mig som behövde komma ut. Inget farligt, bara överrumplande.

Inom den vanliga sjukvården arbetar man mycket med att ta bort symtom utan att ta reda på själva grundorsaken. Den komplementära medicinen är holistisk, dvs vi ser till hela människan, hela livssituationen, och arbetar med grundinställningen att allting i kropp och själ hänger ihop och påverkar vartannat.

Inom den österländska medicinen arbetar läkarna med att bevara hälsan. Blir någon sjuk har läkaren misslyckats. I den här delen av världen däremot ser man inte röken av en läkare förrän man är rejält sjuk. Och knappt då – det är inte helt lätt att snacka sig till en tid på vårdcentralen, eller hur?

Jag ringde för ett tag sen till min vårdcentral och frågade om jag kunde få komma och ta några prover för att kolla att allt var ok. -“Är du sjuk?” undrade sjuksköterskan. -“Nej”, svarade jag, “jag tänkte att det skulle vara bra att kolla upp, att förebygga.” -“Vi jobbar inte så”, svarade sjuksköterskan. “Vi jobbar inte förebyggande.”

Själv har jag för övrigt mest bra erfarenheter av den traditionella sjukvården. Jag har fått proffsig hjälp när jag har behövt det (vilket inte har varit ofta, tack o lov). Jag vet att det finns massor med hängivna läkare och sköterskor som brinner för sitt arbete och sina patienters bästa. Forskningen går framåt inom många områden och inom de flesta specialistområden är man extremt skicklig och kompetent. Förstås. Allt jag önskar är bara att man blir öppnare för att det finns en stor yrkeskår som också är skickliga och hängivna, som också brinner för sina patienters bästa, och som gärna skulle vilja få mer chans att samarbeta till förmån för människors hälsa.

Advertisement