Det var bättre förr…

Börjar jag bli så gammal så jag upprepar det som de gamla alltid sa när jag var barn: “Det var bättre förr”? Eller blir jag bara lite nostalgisk där jag står i bokhandeln och bläddrar i en bok om mopedens historia i Sverige?

Jag vet inte, men nog finns det en aura av oskuldsfullhet i bilderna från 50- och 60-talet. Och där jag växte upp såg det ut precis som på bokens framsida; tallar, bergknallar och rönnbuskar bland höghusen. Och jag känner ett sug i magen av längtan tillbaka dit. Till då. Till den tid när vi inte visste allt, hela tiden. När inte hela världens elände låg på våra axlar, hela tiden. Till då när det fanns hopp och framtidstro, allt verkade möjligt och de flesta respekterade varandra betydligt mer än nu. Eller gjorde man inte det?

Det känns som om somrarna var soligare, vintrarna lagom snörika, barnen lekte utomhus och fick röda kinder, blev starka och friska. Eller? Är det bara som jag ändrar om i min minnesbank? Tempot var så enormt mycket långsammare. Jag minns hur det kändes att gå bredvid mamma, hennes hand i min. Och de män vi mötte lyfte på hatten och bugade lätt för mamma: “God dag, fru B.”. Långsamt och sirligt. Så var det då. Och där.

Är det bara som jag inbillar mig, eller ser inte nästan alla människor ledsna ut numera, lite uppgivna, trötta? Liksom lurade på konfekten? “Is that all there is…”. Alla stirrar ner i sina smarta telefoner med tom blick. Uppdaterar sig, mer elände, nya krig, fler döda…

När jag växte upp, hemma på min gata i stan… Allt var inte honung och solsken, förstås inte. Men… nog var vi oskuldsfullare, mjukare, gladare? Eller? Det blev ett rätt konstigt inlägg det här, men det där suget, längtan jag kände i bokaffären när jag bläddrade i den här boken är svår att fånga i ord…