Scribo necesse est…

Jag hinner aldrig blogga, jag blir galen!! Denna tid som aldrig tycks räcka till. Och att skriva känns bara viktigare och viktigare. Inte bara bloggen, utan jag har faktiskt börjat skriva på en roman. Det låter väl lagom pretto och en smula överambitiöst, eller? Men, även om jag inte för ett ögonblick tror att varken Bonniers eller Norstedts kommer rulla ut röda mattan, eller Hollywood vilja köpa filmrättigheterna, så är det underbart att bara börja fästa på papper den idé som snurrat i huvudet i några år. Låta karaktärerna börja breda ut sig och ta plats, och upptäcka det fenomen som alla som skriver talar om; att karaktärerna får ett eget liv och tar över handlingen. Det är sannerligen fascinerande. Och kul!

Det där skrivandet, som alltid varit en njutning, en dröm. Ni minns kanske att jag på en anställningsintervju fick frågan om jag ville göra karriär inom företaget och kaxigt svarade: “Jag? Nej, jag ska bli författare!” Skrivandet, som alltid fått stå i bakgrunden för att det är så mycket annat praktiskt som måste komma före.

Att jag hjälpte vännen G, 92 år att skriva hans memoarer och korrekturläste och redigerade L:s romanmanus gav mig lite fart. “Kan de så kan jag”, tänkte jag. Men sen är det ju så, att man måste stanna upp och vänta in sin kreativitet. Det är inte bara som att trycka på en knapp, minsann, utan man måste ner i de nedre lagren i sitt inre. Där finns idéerna, inspirationen, insikterna, fantasin, lusten och glädjen. Långt där nere. Och det är ju då man kan bli galen över att tiden liksom inte räcker till.

Och G verkar ha tappat farten och inspirationen med sina memoarer. Jag, full av inspiration, kommer med idéer och förslag, men får till svar ett “Nja, jag vet inte. Jag får se hur jag ska göra.” Och jag tänker att det kanske inte är så himla kul att få sitt liv framför sig på ett antal pappersark. När man är 92 och sist punkten är skriven så har man ju inte så där jättemycket som väntar. Och kanske det blir extra tydligt då. “Is that all  there is,” typ. Jag åkte till G idag för att lämna över en pärm och pratas vid lite, och han plirar mot mig och säger: “Nu är det ju deklarationsdags, och det tar ju sin tid. Vi får se sen.” Och kanske är det så det är när man är 92. Deklarationen ska in, och det får ta sin tid. Sen kanske arbetet med memoarerna fortsätter. Vi får väl se.

Och under tiden ska jag ta varje tillfälle i akt att skriva vidare på min egen historia. Både den fiktiva och den där vanliga, vardagliga.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Scribo necesse est…

  1. Lisa says:

    Men åhh vad spännande 🙂
    Kanske bäst man bokar upp sig på ett ex 😉

  2. enaningomyoga says:

    Wow! Skriv skriv skriv! Jag förstår dig till hundra procent.

  3. carinakinna says:

    Tack för era uppmuntrande tillrop! 🙂
    Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s