Ja, inte sjutton sa det “klick”, precis….

Mitt horoskop för dagen enligt Spray:

“Du känner en stark drift att vara självständig och gå dina egna vägar. Det kan säkert hänga ihop med ett hett temperament som vissa upplever som provocerande.”

Hade jag läst det innan så hade vi kanske valt en annan dag…

För grejen var den att vi skulle lägga in ett golv i det utrymme på övervåningen som hittills använts som förråd (läs skräprum), ett rum som osökt får en att associera till tv-programmet “Maniska samlare”. Har ni sett det så förstår ni precis. Man typ stod i dörröppningen och kastade in sakerna, för det gick inte längre att gå in där. Men, som den uppmärksamma och minnesstarka läsaren av denna blogg kanske kommer ihåg, så har vi ju äntligen fått tummen ur och tömt detta rum. Sorterat, röjt och slängt. Sambon har spacklat och målat och nu var det alltså dags att lägga in ett golv på spånskivorna.

Vi har alltid under alla år som vi har renoverat vårt hus använt naturmaterial och gamla, hederliga byggmetoder. Till exempel skulle aldrig ett s.k. klick-golv av laminat ens fått komma över tröskeln förr. Rejäla plankgolv skulle det vara, spåntade furuplankor.  Men nu börjar vi se slutet av tunneln på det här tjugoåriga renoveringsprojektet och dessutom börjar vi bli lite gamla och trötta, så vi sa till varann: “Så lätt och snabbt det kommer att bli med ett klick-golv. Vi kör på det!”

Och inte vet jag, men nog f-n ljuger reklamen. Inte är det särskilt lätt att lägga in ett klick-golv, och inte går det fort heller. Eller så är det vi som är sällsynt ohändiga. Jag hade i min enfald sett framför mig att golvet skulle vara på plats före lunch, och under eftermiddagen skulle jag i lugn och ro flytta upp mitt kontor dit. Tillåt mig småle! Klockan halv sex(!) i kväll var vi tvungna att avbryta arbetet för då var vi båda så ledbrutna så vi knappt kunde röra oss längre. Och då hade vi gjort ungefär två tredjedelar av rummet. Fint blir det, men fy tusan så knepigt att få bitarna på plats, få till fogarna så att allting sitter fast och ligger still. Vi har krupit på alla fyra, muttrat och mätt, lirkat och bänt. Och turats om att svära och att hålla humöret uppe.

Nämnde jag att rummet bara är ca 7 kvadratmeter stort….

De ljuger!!!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ja, inte sjutton sa det “klick”, precis….

  1. annika says:

    Stackars er! Och vår dotter och make gjorde precis samma som er. Trodde det skulle gå snabbt men det gjorde det absolut inte. De var helt slut och det tog många gånger längre tid. Men snyggt, det blev det 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s