I natt jag drömde…

Natten till fredagen drömde jag att jag glömde bort hästarna. Glömde ge dem mat och vatten, glömde släppa ut dem. Kom ihåg det och glömde igen, så till sist hade det gått flera dagar och jag vågade inte ens gå till stallet för jag var övertygad om att de hade dött.

Jag känner igen den här drömmen, jag har drömt den förr. Och jag vet vad den betyder. Den är ett meddelande från mig själv till mig själv att jag har glömt bort att ge mig själv det jag behöver just nu. Jag har inte vilat, inte gjort nåt roligt, inte fyllt på min energi utan bara arbetat, arbetat, arbetat. Plikter och måsten, problemlösning, bekymmer. Då skickar mitt undermedvetna mig ett meddelande: “Kom ihåg att ge dina hästar mat och vatten, ge dem det de behöver”. Hästarna är naturligtvis en symbol för mina egna basala behov.

Och mycket riktigt, under fredagskvällen känner jag hur äldste sonens influensa får fäste i min kropp. Musklerna värker, huvudet värker, febern stiger. I stort sett hela dagen idag har jag tillbringat i sängen, sovandes. Och nu i kväll mår jag ganska bra igen. Orkar gå ut och mocka, ge hästarna mat. Lite trött o matt, men mitt suveräna immunförsvar har besegrat de invaderande baskiluskerna. Allt jag behövde var att vila.

När jag sov idag drömde jag att jag var tillbaka i mitt föräldrahem, gården där jag växte upp “på halvtid”. Jag var inne i huset och det såg exakt likadant ut som då. De senaste åren har jag bara drömt att jag varit utanför men inte gått in, eller att jag gått in och det har sett helt annorlunda ut. Men nu låg till och med mammas lila-rosa plädar på sängarna, precis som då. Jag var där för att hålla mamma sällskap, pappa var bortrest. “Han kommer snart hem”, sa mamma. “Va, jag trodde han skulle vara borta tills i morgon”, sa jag. “Du känner väl pappa”, sa mamma och log. “Han vill inte vara borta härifrån längre än han måste.”

När jag vaknade tänkte jag på mina föräldrar, på deras långa liv tillsammans. Femtio år hann de vara gifta innan pappa dog, och jag tänkte på hur många år av mitt liv jag har spenderat på att förstå varför det var som det var när jag växte upp. Varför det inte blev så himla bra alla gånger. Vad som kunde varit bättre och vad som faktiskt var bra.

Jag låg där och fylldes av en stor ömhet för dem, för deras strävsamma liv, deras stormar och stiltjen. För deras omsorg för oss barn. Jag kände att de trots allt gjorde så gott de kunde med sina förutsättningar, precis som sambon och jag gör med våra förutsättningar, för våra barn. Hur vi alla lever på så gott vi kan med det vi har och ingen av oss är perfekt. Vi är bara människor.

När jag gick in från stallet för en stund sen stod inackorderingshästen Sammy i hagen och stirrade uppmärksamt på en grupp människor som var ute och gick på ett fält långt borta. De syntes bara som små prickar, men Sammy tyckte det var spännande. Caritsa däremot stod och halvsov. “Vill du inte titta på människorna, Caritsa?” frågade jag. “Nej du matte,” svarade hon, “jag har sett så många människor i mitt liv så jag orkar inte riktigt bry mig. Jag sover lite istället.”

Undrar om hästar drömmer. Och i så fall om vad. Snygga hingstar, kanske? Saftigt grönt gräs?

Trött häst….

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to I natt jag drömde…

  1. annika says:

    Drömmar tänk så viktiga de är. Och jag är som du, jag drömmer olika saker när jag behöver något. Eller titta närmare på något. Själv har jag drömt då och då under några veckor att det är någon som tar sig in i vårt hus. Och det är så symboliskt, har haft en tärande relation och det är den det handlar om, jag är helt säker. Sån tur att vi har “vaktposter” lite här och där i kroppen 🙂
    Det du skriver om dina föräldrar låter så fint, klokt och insiktsfullt. De flesta gör ju det allra bästa de kan för sina barn. Utifrån sina egna förutsättningar, mer kan man inte begära. Men som barn har det varit svårt att förstå alla delar, men ju mer som händer i mitt eget liv, ju “lättare” blir det på sätt och vis att förstå mamma och pappa. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s