Med ena foten över stupet…

En kvinna ringde till Friskhuset häromdagen för att berätta sin historia och få ställa några frågor, be om råd. Hennes historia är inte unik, jag har hört den så många gånger förr under årens lopp och jag har även min egen historia…

Den som handlar om en människa som vill vara duktig, stark, hjälpsam. Som aldrig säger nej, aldrig lyssnar på kroppen eller låter nåt så futtigt som en förkylning eller liknande komma i vägen för alla plikter och måsten. Som tycker det är så ROLIGT att jobba 2 x heltid på en arbetsplats som ställer helt omänskliga krav, så ROLIGT att få hjälpa alla. Så ROLIGT när alla tycker att hon (för det är oftast en hon) är såååå duktig. Som sliter sig själv i tusen bitar för att finnas till för alla andra, överallt och hela tiden, och som aldrig nånsin lyssnar på sig själv och sina egna behov. Är det nån av er som känner igen sig, kanske?

Men till sist säger det stopp. Till sist – när kroppen har gallskrikit på hjälp en längre tid utan att någon lyssnat – händer det oftast något som äntligen, äntligen tvingar oss att stanna upp. Just den här kvinnan hade till sist halkat och slagit i en trottoarkant så illa att hon brutit tre revben och blev sjukskriven. Äntligen fick själen en chans att göra sig hörd. Äntligen blev det så pass stilla omkring henne så att hon var tvungen att börja lyssna på den där lilla inre rösten som försökt signalera så länge.

-Vad ska jag göra nu? sa hon. Jag kan inte gå tillbaka till mitt jobb, jag får panik bara jag tänker på det. Jag kan inte ens gå till tandläkaren, och knappt till affären. Jag blir yr så fort jag kommer ut.

Men hon var en klok tjej som redan hade lagt ihop två och två:

– Jag tror, sa hon, att det som hände när jag blev sjukskriven var att jag klev av ekorrhjulet, och vet du jag vill för mitt liv inte tillbaka in i det igen.

Vi pratade en stund om olika alternativ för att hitta en ny väg framåt, en ny plattform att stå på, ett nytt sätt att leva, och när jag sen lade på luren tänkte jag en stund på min egen resa. Hur jag på grund av vissa omständigheter fick hejd på mig själv i sista momangen efter att ett par gånger upplevt att jag inte visste i vilken affär jag befann mig när jag skulle handla eller åt vilket håll utgången låg, att jag inte visste vart jag var på väg när jag körde bil, att jag faktiskt en gång när jag satte mig i bilen under några fasansfulla sekunder inte hade en aning om hur man gjorde för att få igång den. Hur jag lyckades hejda mig själv när jag stod där med ena foten ut över stupet och få tillbaka fotfästet precis innan jag skulle till att falla.

Och jag tänkte på vägen tillbaka igen, tiden det tagit, vad det gett mig, hur jag förändrats. Och “biprodukten” som jag fick på köpet: en sorts allergi mot stress. En minskad stresstolerans som jag är väldigt tacksam för, för den hindrar mig effektivt från att gå i samma fälla igen. Om jag försöker stressa det allra minsta, försöker tänka på för många saker samtidigt, ha “många bollar i luften” som det så käckt heter i var och varannan platsannons, då slår spärrarna inom mig till, det börjar liksom koka i hjärnan och jag bara måste lugna ner mig. Det funkar helt enkelt inte annars.

Utbrändhet, detta uttjatade ord som är en verklighet för så många. Alla jag stött på i mitt arbete; En drygt 20-årig flicka som fullkomligt slet ut sig i en helt omöjlig arbetssituation och som fick tillbringa två år i sängen innan hon ens kunde börja återhämta sig, en annan kvinna som under sin väg tillbaka var tvungen att kolla om handduken var våt för att veta om hon hade duschat eller just skulle till att duscha och som fick lämna ifrån sig plånboken till kassörskan i mataffären eftersom hon förlorat förmågan att räkna pengar och förstå siffrors värde, en kvinna som plötsligt en morgon inte kom ur sängen för kroppen var förlamad, en sjuksköterska (!) som i ett halvår började varje arbetsdag med Treo och coca-cola för att överhuvud taget kunna fungera på arbetet innan det till sist tog slut med dunder och brak, och som efter drygt två års sjukskrivning utbildade sig till stresskonsult för att hjälpa andra i samma situation, alla människor jag mött med kronisk smärta i musklerna, ständig trötthet som aldrig går att sova bort, en man som fortfarande – efter drygt åtta år – inte kan gå förbi sin före detta arbetsplats utan att nästan svimma.

Historierna är så många, lidandet så stort, vägen tillbaka så lång, och en sak är säker; livet blir aldrig mer vad det var innan. På gott och ont. Så du; var rädd om dig!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Med ena foten över stupet…

  1. CW says:

    Tankeväckande och bra skrivet av dig. Ja du det är många som rusar fram i 110 genom livet och då blir det oftast så att kroppen får nog och hjärnan ”ballar” ur lite.
    Ordspråket “Inget ont som inte har ngt gott med sig” tycker jag stämmer rätt bra.
    Tid till eftertanke och insikt i att livet blir vad vi gör det till.
    Alla kan ”börja om” huvudsaken är att man tar till sig det man lärt sig och ser till att inte upprepa de dåliga vanorna man skaffat sig.
    Ingen kan räcka till för allt och alla. Det håller inte i längden och själv tycker jag att det är underbart skönt att jag insett att JAG själv har lika stor rätt som alla andra att må bra både i kropp och själ.

    Jag är nog själv en sån där som så gärna vill hjälpa ifall jag kan. Ja om jag känner att jag har ngt att tillföra så försöker jag att göra så men jag numera en spärr då det blir för mkt så då ”backar jag bandet”.
    Jag säger til mig själv att NU måste jag vila öronen och skallen och bara ta det lugnt. Ge mig själv lite utrymme och samla krafter.
    Det funkar bra… man kan lära sig att styra mkt genom tankens kraft. Det är viktigt att kunna rannsaka sitt eget beteende för det är så man lär sig om sina misstag.
    Kram på dig !

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s