Och nu då…?

Lördagskväll. Ungarna är hos sina flickvänner, sambon o jag är ensamma. Vi har det mysigt, äter gott, slappar vid tv-n, jag stickar, vi småpratar. Men det är …..tyst. Ingen vidrig trash metal-“musik” så väggarna skakar, inga skratt och svordomar från tv-spelet, inget musikskapande från yngste sonens rum, inget “mamma, har vi inget gott!?” fast det senaste näringsintaget skulle kunnat mätta en halv skolklass, utan… tyst. Det börjar bli tydligt, att barnen är på väg ut ur boet. Ännu några år kommer den yngste sonen bo hos oss, men sen då? Vad ska vi göra? Hur ska vi bo? Vad vill vi?

När man har varit mamma och pappa i tjugotvå år, och en stor del av tiden snurrat kring barnens väl och ve, känns det ovant att börja tänka i termer av bara vi två. Ska vi bo kvar på gården eller inte? I flera år har vi funderat på att sälja och flytta. Till stan? Utomlands? Nånstans där vintrarna är varma, att bo så åtminstone delar av året. En dröm vi länge närt. Hit eller dit? Stanna eller flytta? Kan vi skiljas från gården som vi investerat så otroligt mycket arbete, tid och kärlek i? Som vi byggt upp från ett förfallet ingenting. Vill vi vara kvar här i vintermörker och arbete? Kan vi gå vidare? Bör vi gå vidare? Kanske, kanske inte. Och Caritsa? Kan jag verkligen flytta en sån gammal häst, är det ok? Förmodligen inte. Eller? Hur länge till finns hon kvar hos mig? Ett halvår? Tre år? Fyra?

Så många frågor. Inga svar. Jag stickar vidare på det som ska bli en tröja, medan livet tickar på…

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Och nu då…?

  1. CW says:

    Ja det är många frågor som dyker upp den dagen de lämnat boet. De älskade barnen som är ens allt. Frågan blir sen om man kan njuta av den ”nya tiden” som blir då man bara har sig själv och mannen att ta hänsyn till.
    Jag njuter:))) …. fast mina söner är 30 och 32 år så de har bott hemifrån i många år. MEN jag njuter fortfarande över insikten att bara ha oss två att ta hänsyn till numera.
    Var tid har sitt brukar jag tänka och nu är det min eller vår tid på ett sätt.

    Förstår att många tankar sätter igång inom en men det är bra att fundera och fantisera för man kommer lättare fram till ngt på det viset.
    Hästen … ja jag förstår att det är inte helt lätt att flytta en gammal häst. Den är ju inte bara “din häst” utan också din “käraste vän” förmodar jag.

    kram kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s