En spökhistoria….

Jag tänker ibland använda bloggen till att berätta en historia. Jag läste nånstans att blogginlägg ska vara korta, för annars är det ingen som orkar läsa färdigt. Det är väl för bedrövligt! Vart är vi på väg? Fort ska det gå, zapp-zapp – vi zappar oss fram genom livet, snabbt, byter kanal, byter sajt, skummar rubriker, hoppar hit o dit. Var finns tid för eftertanke och reflexion? Var finns möjlighet att liksom smaka på orden, väga dem på tungan? Det är ju inte undra på att vi tycker att tiden går så fort och att livet springer ifrån oss om aldrig stannar upp och i alla fall läser färdigt en hel text.

Så, för att riktigt vara en motvalls käring (Någon som kommer ihåg det uttrycket? Ibland känner jag mig som en dinosaurie…;) ) tänkte jag som sagt berätta en och annan historia här i bloggen. Och den som orkar får läsa, och andra får väl låta bli och zappa vidare.

En spökhistoria

Som den vana läsaren av den här bloggen kanske kommer ihåg, växte jag delvis upp på en gård strax utanför Linköping. Det är en gammal släktgård på min pappas sida. Pappa växte upp i Stockholm, men somrarna tillbringade han och hans bror på den här gården, och när han träffade mamma fick även hon tillbringa en hel del tid där.

På gården bodde Karl och Elin, samt Karls bror Oskar. Elin var min farmors syster. Elin och Oskar kom inte överens, och varför Oskar valde att bo tillsammans med sin bror och hans fru istället för att skaffa en egen familj vet jag inte. Karl och Elin fick aldrig några egna barn, så förutom på somrarna när min pappa och hans bror var där så gick de där tre och nötte på varandra på gården.

När jag växte upp hade Karl och Elin redan dött, men Oskar fanns kvar i livet tills jag hade fyllt sex. Jag älskade honom, vi var riktiga kompisar (jag har skrivit om honom förut i den här bloggen, som någon kanske minns). Efter det att han också dött började vi höra ljud i det gamla huset. När man låg i sin säng på övervåningen hördes ett sorts buller nere i köket. Ibland gick det att urskilja vad det var för ljud; steg till skafferidörren som öppnades och stängdes, slagbordets nedfällda skiva som slog mot bordsbenen, stolsben som skrapade mot golvet, mumlande röster.

Vi var så vana vid detta, så vi reflekterade aldrig särskilt över att det kanske var konstigt. “Nu är de gamla igång igen”, sa vi till varandra. Vi visste ju vilka det var, och att de absolut inte ville oss något ont. Min syster och jag försökte smyga oss på dem, men ljuden upphörde alltid innan vi hann komma för nära. Ibland sprang vi mellan rummen, men ljuden hann alltid flytta sig.

För oss var det fullkomligt naturligt att energierna efter de gamla fanns kvar i huset, och vi var aldrig rädda eller tyckte det var obehagligt. Men andra reagerade; hunden vägrade att gå in i det som varit Oskars sovrum. Han stannade på tröskeln, morrade och reste ragg. En bekant fick sova över i det rummet och på morgonen sa han: “Aldrig mer att jag sover där inne!” Vad som hänt ville han inte tala om.

När Oskar hade dött lät pappa göra förstoringar av Karls, Elins och Oskars porträttfotografier, och ramade in dem. De skulle sättas upp i förmaket, som var finrummet. Mamma satte upp Elins och Oskars fotografier bredvid varandra. Jag minns det så väl. Hon fnissade lite och sa: “Nu du Oskar, nu får du hänga bredvid Elin och inget kan du göra åt det.” Nästa morgon hade glaset på hans fotografi spruckit från kant till kant. Mamma lät byta glas och satte upp Oskars fotografi på en egen vägg.

Många år senare såldes släktgården, och jag brukar fundera på ifall de gamla fortfarande finns kvar i huset, eller om de var knutna till oss.

Så! Hängde ni med ända till slutet? Bra! Det gjorde väl inte så ont;) Vem vet – endera dagen dyker det nog upp en ny historia!

Från vänster: Karl, Elin, Elins mamma och Oskar

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to En spökhistoria….

  1. Så bra historia.. sånna välkomnas alltid Carina..underbart i mörka tider att få lite spöklust =)

  2. Pingback: Ett hus med historia, eller vem är det som klampar på min vind?! | idagtankerjagpa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s