Vinterminnen, frosseri på hög nivå och framtidstro…

Jaha ja, vad har jag tänkt på på sistone då? Ja, ärligt talat har jag inte haft tid att tänka så himla mycket. Dagarna bara visslar förbi med arbete och praktiska sysslor, och så blir det ju mörkt så tidigt så det är inte klokt. Men, jag välsignar varenda dag som är mild och snöfri, även om det innebär att de blir lite extra mörka, för varje sådan dag som passerar gör vintern liiiite kortare. Jag menar, hallå?! Vi minns väl hur det var? Och speciellt vi som bor på landet, vi minns vi! Fruset vatten i stallet, pulsa ut till stallet i snö upp till låren, skotta, skotta, skotta, sonen som inte kom iväg till skolan eftersom vår väg inte hann plogas i tid, -25 grader varenda dag, ved som tar slut, bilar som inte startar….ja, ni förstår.

Sambon skottar

 

 

 

Vackert var det förstås också, men den skönheten hade ett pris…

 

Vinter i Kaga

 

 

Hästarna tror att de har dött och hamnat i Hästarnas Himmelrike. Jag har låtit ställa ut en flera hundra kilo tung ensilagebal i hagen, så nu har de obegränsad tillgång på mat. Tänk på det; ungefär som att sitta vid världens läckraste smörgåsbord och äta hela dagarna utan att någon kommer och skriker: “Stopp! Nu har du ätit färdigt. Det är dags för andra sittningen.” De är så mätta när de vacklar in i stallet på kvällarna så de nätt o jämnt får i sig sin havre.  Men det här är bra för alla parter, de två nykomlingarna var alldeles för magra. Både revben och höftben stack ut, nu börjar de att lägga på sig minsann. Caritsa ska vi inte tala om. Hon är ju av den sorten att hon blir mullig bara av att titta på en bal hö, så det finns risk för att hon kommer rulla fram så småningom. Att de har ständig mat ute i hagen sparar också en massa tid och arbete för mig, och hästar är ju skapta för att äta lite jämt, och så småningom kommer de kanske att förstå det där med “lite”.

Annars då? Jo, igår läste jag en insändare i lokaltidningen som en 21-årig kvinna skrivit. Hon hade bestämt sig för att inte skaffa några barn därför att hon tyckte att världen inte har någon framtid. Hon vill inte sätta några barn till en värld som är dömd att gå under, typ. Jag var tvungen att sätta mig och skriva ett svar till henne, och jag hoppas att tidningen tar in min insändare. Nog måste vi se till att det föds barn, det är ju de som är saltet, ljuset och framtiden. Och visst kommer världen och livet att gå vidare, även om det finns problem här och var. Men allting är ju i ständig förändring, och har så alltid varit, och allt är inte till det sämre. Har vi tagit oss ända hit sen grottstadiet, så kommer vi nog hänga med ett tag till, eller vad tror ni?

Nu tar jag kväll; soffa, sambo, tv och stickning. 🙂

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Vinterminnen, frosseri på hög nivå och framtidstro…

  1. Oj, var det såå det var. Minns inte så långt tillbaka …

    Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s