Vad gnäller jag om…

Idag fortsätter jag att tänka på det här med tid. Vad gör vi med den? Vad gör jag med min tid?

Jag har köpt en almanacka för nästa år. Jag älskar de tomma bladen, allting är möjligt. Allting väntar där framme, i framtiden. Kanske kommer den där förändringen som vi längtar efter men har så svårt att få till att ske nästa år. Vad kommer alla de där dagarna som nu är tomma och blanka att innehålla? Vad kommer jag att välja att fylla dem med? Vad kommer att väljas åt mig?

Sambon och jag pratade igår om det här med att äga sin tid. Ibland känns det ju som om någon annan drar i trådarna, och man springer omkring som en marionett med andan i halsen för att hinna med alla måsten. Så har det varit på sistone. Mycket på jobbet, och helgerna har varit fulla med plikter och arbete. De tre hästarna tar mycket av min tid, och det har varit extrajobb i form av översättningar och annat, samt en massa annat praktiskt arbete. Det tar aldrig slut, känns det som, och jag blir tokig av känslan att inte äga min tid.

Återhämtning är absolut nödvändigt. En ridtur i skogen, en bra bok eller en stickning i soffhörnet, fika med en kompis… I flera veckor har jag försökt följa med väninnan M. på yoga, men inte haft tid. Hela hösten har äldsta bästisen A. och jag försökt få till en dejt för att gå till den nya puben i stan utan att lyckas. Almanackorna är för fulla. Det är ju fasen bedrövligt…

Dock har min holländska väninna K. och jag lyckats boka in en träff! Hon bor i Värmland och jag åker dit ett par dagar i mitten av december. Jag har just bokat tågbiljetter. Vi har inte träffats på 2,5 år (!), senast var på hennes bröllop.

K. och jag träffades på färjan mellan Amsterdam och Göteborg 1975. Jag hade varit ute och rest med min storasyster, hon var på väg till en brevvän i Karlstad och min syster och jag började prata med henne ombord på färjan. Vi utbytte adresser och började brevväxla. Det visade sig att K. och jag var födda samma dag, samma år med endast 15 minuter emellan och vi kallade varandra “syster”. Resten är – som man säger – historia. Vi har följts åt genom livet, och nu – drygt 35 år senare – bor hon alltså i Värmland med sin man.

Så det ska bli roligt, och hur trött jag än blir, och sur på att dagarna är så korta och jag inte riktigt hinner med, så fylls jag ändå av en känsla av djup tacksamhet över mitt liv, min hälsa, och allt annat jag har omkring mig. Familjen, kärleken, mitt arbete, mitt hem. Och mina tankar går till andra som inte kan, inte får, inte förmår arbeta. Hur mycket de än vill. Vad har jag att klaga på?

Mina pågående stickprojekt

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Vad gnäller jag om…

  1. Hej Carina såg att du länkade till min blogg, sådant gör mig glad! Hoppas du själv börjat göra iordning en riktig “Köttkrubba”!
    Kram ifrån Oumberlige Peter!
    PS: Fin och trevlig blogg du har föresten!

    • carinakinna says:

      Hej Peter, nja jag är vegetarian så det får nog vara. Däremot är han som jag länkade till ett jättefan av mat och framför allt bacon.
      Tack för snälla ord. Jag gillar din blogg, den är cool:)
      Carina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s