Blommor som vägrar dö, hjälpsamma tankar och är livet som ett stickmönster?

Frid och ro. Sambon och äldste sonen är i stan, yngste sonen sover (förstås, det är ju lov!) och jag sitter vid datorn med en kopp kaffe och bra musik på Spotify. Mmmmm….

Vilken underbar höst det har varit, vädermässigt sett. Så mycket sol och värme vi har haft. Och november som vanligtvis är en sådan äckelmånad, är alldeles ljummen och mjuk. Folk sitter ute och fikar i stan, och man slipper ha axlarna uppe vid öronen. Och alla färger! Sagolikt vackert. Bäst dock, att inte säga för mycket nu, för det var väl ungefär så här dags förra året som det bara rasslade till och så hade vi en halv meter snö som låg kvar till mars…

Jag har några krukor kvar ute. Jag har bara inte hjärta att slänga bort den lilla penséen som har blommat sedan april, och pelargonen som vägrar sluta sända ut sina illröda signaler.

I stallet råder också harmoni. Det lilla gänget har funnit varandra, båda de nya hästarna är jättetrevliga och vänliga. Caritsa får vara Big Mama och det trivs hon med. Fullblodsstoet Sammy lämnar inte gärna hennes sida, men valacken håller sig lite mer för sig själv. Han är ju lite yngre än de och tycker väl att de där gamla pensionärerna är rätt trista. Efter några förvirrade kvällar har han äntligen fattat att han ska gå in i stallet när jag öppnar grinden och tanterna skyndar in till kvällsmaten. Första kvällen märkte han inte ens att de gick in och jag fick gå allra längst bort i hagen och hämta honom. Andra kvällen upptäckte han att de var borta och sprang hysteriskt runt och letade efter dem. Tredje kvällen började det gå upp ett Liljeholmens för honom, då stod han minsann i närheten av grinden och glodde efter dem, men jag fick leda in honom. Men fjärde kvällen – då jäklar! Då hade han fattat galoppen (haha!) och kom ivrigt klivande efter tanterna. Det är skönt, för ärligt talat kändes det lite sådär att vara ute i kolmörkret och leta efter en i stort sett främmande häst.

Det enda smolket i glädjebägaren är att den ena ägaren inte har betalat in stallhyran ännu, trots påminnelse, och jag känner bara att: Nej, nej, nej! Inte nu igen!! För några år sen hade vi en riktig tomte som hyresgäst här. Han var mytoman och snudd på sociopat, tror jag. Fast det fattar man ju inte med en gång. Jag tror ju gärna folk om gott tills de bevisar motsatsen. Och det gjorde han med besked – bevisade motsatsen, alltså. Historien om Tomas och Blizzard – som i slutänden visade sig vara en riktig solskenshistoria – är värd att berättas (den har t.o.m. gått som serie i Min Häst) och förtjänar sitt eget blogginlägg, med advokater och allt… Hursomhelst, så vill jag inte vara med om det en gång till, så idag ska jag ringa den förhoppningsvis bara lite slarviga ägaren och prata med henne.

Häromdagen fick jag ett sånt bra tips från kollegan R. Jag vet inte hur det är med er, men jag har ganska lätt för att hemfalla åt negativa tankegångar, och är bra på att hitta på sätt att slå mig själv i huvudet, trycka ner mig själv i skoskaften. Varför gör man sånt? Hursomhelst, mitt i en sådan tankegång ska man stanna upp och tänka: “Är det här en hjälpsam tanke?” Oftast kan man ju snabbt konstatera att nej, det är det ju inte. Och då ska man tänka: “Ok, då lägger jag den åt sidan.” Det fungerar jättebra för mig. Det är återigen det här att avpersonifiera tankarna, att se att tankarna är inte jag, de är bara en del av mig och att jag faktiskt kan välja vad och hur jag vill tänka. Så om någon av er kära läsare tillhör självplågarskaran rekommenderar jag att prova. Try it – you’ll like it:)

Jag kom på en annan sak häromdagen. Jag har ganska nyligen stickat en kofta med växelvis enfärgad slätstickning och rätt komplicerade flerfärgade mönster, och då slog det mig att det är ju så livet är! Periodvis är det okomplicerat och lugnt, och sen kommer krångliga perioder däremellan. Och när man är i det lugna längtar man efter lite action, och när det sen strular till sig längtar man efter lugnet igen. Precis så var det att sticka den där tröjan.

Och med den tanken och till tonerna av Melody Gardot lämnar jag bloggen för den här gången.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Blommor som vägrar dö, hjälpsamma tankar och är livet som ett stickmönster?

  1. Jamen, vad klok du är. Gillar det där med att stanna upp och fråga sig om tanken man just nu har,

    är något att fortsätta att tänka.

    Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s