Nu måste det snart hända något!

Jag har haft tålamod. Jag har känt tillit. Jag har tänkt positivt. Jag har formulerat och omformulerat annonser, dragit i trådar, pratat i telefonen, skickat mejl och SMS, visat stallet ett flertal gånger, varit trevlig, pedagogisk, psykologisk, säljande…. Lika tusan är Caritsa fortfarande ensam, och nu har det gått tolv dagar.

Jag hör från andra som har stall att det är svårt att få tag på inackorderingar. Varför vet jag inte riktigt. Det har aldrig varit några problem förr här.Vi har haft ett antal inhysningar under årens lopp, av alla de slag och storlekar. En del har stannat flera år, andra kortare tid. De allra flesta har varit till stor glädje, både för mig och Caritsa.

Första dygnet hon var ensam var hemskt, hon letade, väntade och var ångestfull. Sen fann hon sig tillrätta i det nya, accepterade faktum. Och sen var det som att hon levde upp! Sprallade ut ur stallet varje morgon, fräste runt i hagen och frustade, sparkade bakut, galopperade runt, runt. Gamla tanten!

– Jag tror hon tycker det är skönt att vara ensam, sa äldste sonen. “Att slippa det sociala spelet.”

Och så var det nog. Hon var ju på en mycket välkänd hemmaplan, med mig och resten av familjen omkring sig. Samma stall, samma hage, samma box. Hon har sett lugn och förnöjd ut. Glad, rentav. Och hon och jag har kommit varandra ännu närmre den här tiden. Hon har ju bara mig, och jag ägnar henne mer tid än någonsin. Vi står tillsammans ute i hagen och småpratar, jag med armen över hennes rygg. När jag kliar henne under magen, vill hon klia mig tillbaks. Så där som hästar gör. Jäklar, vad ont det gör! Och vi har varit ute på mysiga ridturer i höstsolen, och nu vågar hon t.o.m. ligga ner i boxen och sova på nätterna. Jag ser det på att hon har halm i svansen på morgnarna. Annars lägger sig hästar aldrig ner när de är ensamma, någon måste ju hålla vakt. Men så pass trygg är hon alltså, att hon gör sig sårbar genom att ligga ner, så flyktdjur hon är.

Men! Nu har det snart gått två veckor, och hon börjar se lite ledsen ut. Hon har börjat gnägga lite hoppfullt igen då och då, och ser sig omkring efter andra hästar. Står vid staketet och tittar bort mot vägen. Väntar. Idag när vi varit ute på en ridtur ville hon inte så gärna gå hem…

Så det här går inte. Jag ger det några dagar till, sen måste jag låna hit en häst. Så är det. Hon får inte vara ledsen, min gamla vän.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s