Söndagsfrid på mer än ett sätt…

Det är så skönt med en söndag som inte är full med måsten (i och för sig borde vi städa, men vad sjutton…) och tider att passa. Dagen får liksom puttra på i sin egen takt. Sambon och äldste sonen ägnar sig åt manliga aktiviteter i trädgården som innefattar motorsåg, eld, tunga lyft, frustande testosteron. Och jag bakar och räfsar löv. Genuskorrekt, eller hur? Yngste sonen och kompis sitter vid datorn (så oväntat!) och tittar på film. Söndagsfrid.

Jag måste säga att jag är mycket imponerad över Caritsa, min häst. Jaja, jag vet att det har varit förfärligt mycket skriverier om min häst i den här bloggen på sistone, och jag förmodar att de läsare som inte är ett dugg intresserad av dylika kreatur har lämnat bloggen för länge sen, men må så vara. Eftersom läget på hästfronten är som det är just nu, så går väldigt många av mina tankar just dit.

Anyhow, igår åkte Caritsas hästkompis. Ägaren gick ju med på att ha honom kvar ett tag extra, men nu fungerade det inte längre för henne. Det blev för jobbigt att åka mellan två stall, och det har jag den allra största förståelse för. Jag är bara innerligt tacksam över att han fick vara kvar här en extra vecka. Caritsa väntade och väntade på att han skulle komma tillbaka när transporten försvunnit. Hon gnäggade och sprang runt, runt i hagen timme efter timme. Det var fullkomligt hjärtekrossande att se och höra henne. På kvällen tog jag in henne i stallet och gav henne mat. Jag stängde stalldörren för att slippa höra henne ropa och ropa… Gräsligt!

I morse släppte jag ut henne i hagen igen. Hon sprang runt, runt och ropade i ett par timmar. Sen stod hon och tittade mot vägen en stund, men sen var det som att hon fattade nåt sorts beslut, och med lugna steg gick hon längst bort i hagen och började beta. Helt lugn.

Vad lär jag mig av detta? Acceptans? Kapitulation? Att vara i nuet, “gilla läget”? Att hitta lugnet och tryggheten i sig själv istället för hos någon annan? Jag hoppas i alla fall att det snart dyker upp en hästkompis åt henne. I värsta fall har jag ju Lisas nödlösning; att ta hit en lånehäst, men än har jag inte gett upp hoppet om att hitta en ny inackordering.

Det var lite roligt igår, trots allt, när hästkompisen Pozheidon skulle åka härifrån. Han VILLE INTE. Han hade BESTÄMT SIG. Snacka om att vara fastvuxen i marken. Vi var tre personer som vänligt men bestämt försökte övertyga honom om att jodå, han skulle visst gå in i den där transporten och lämna det trygga, välbekanta bakom sig… Men det hade han minsann inga planer på alls. Hur mycket vi än drog och föste, smackade, lockade med äpplen och päron och klatchade med pisken så nej! Ända tills hans matte efter säkert en timme i sin desperation brast ut i ett:

– SNÄLLA Pozheidon, gå in i transporten nu!!!

Då suckade han lite, och så gick han rakt in och ställde sig. Vi bara gapade, och han såg ut som han sa: “Ni hade väl kunnat be mig snällt från början, vetja.”

Dessa hästar. Hejdå Pozheidon! Ha det så bra.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s