Inte riktigt som de andra barnen…

Idag tänker jag på hur det egentligen står till med oss som…tja, inte riktigt är som de andra barnen. Jag har en paus i mitt arbete och går ut i det vackra sensommarvädret. Mina steg letar sig alldeles av sig själva till de äldre delarna av området där det finns grönska, parker, grusstigar, gamla hus… Så är det jämt. Jag dras till det gamla, och till naturen. Där mår jag bra, där kan jag andas och kommer till ro. Tankarna blir klara, inspirationen väcks.

Ofta kan jag känna att jag inte passar in i det här livet, det här samhället och sättet att leva. Jag längtar…”hem”, jag längtar…. tillbaka till för länge sen. Andra tidsåldrar, andra sätt att leva. Nära naturen och i en självklar samverkan med allt levande. Det hårda, snabba, moderna, materialistiska, egoistiska gör mig trött och ledsen. Då måste jag få vara för mig själv en stund, andas lite i en skog, umgås med djur. Låter det lite knäppt? Ja, kanske, men jag tror att vi är många som känner så här. Som är lite extra känsliga, som ser och känner lite mer. Som lever i en längtan efter nåt annat, som kanske tycker sig veta att nutidsmänniskan har kommit ur kurs.

“Vi har ett överkänsligt nervsystem”, säger en. “Vi har ett förhöjt medvetande”, en annan. “Jag är en gammal själ, jag måste ha gammalt omkring mig”, säger nån. “Det är både en välsignelse och en förbannelse att vara en medveten människa”, suckar nån annan. Eller, som min vän T. forskare och uppfinnare sa häromdagen: “Du vet, det finns hundar som liksom inte kan slå sig till ro med att vara knähundar, det finns för mycket vildhund kvar i dem och de har en annorlunda genuppsättning än andra hundar som är framavlade till att vara mer lugna och avtrubbade. De är liksom mer ursprungshundar. På samma sätt tror jag att det är med oss; vi har en annan genuppsättning, vi är mer ursprungsmänniskor. Så som alla människor var nån gång för flera miljoner år sen.” Han avslutade med ett lakoniskt: “Eller så är vi bara lite knäppa.”

Jag undrar om inte många fall av utbrändhet, eller kronisk trötthet eller vad man nu väljer att kalla det, beror på just den här extra känsligheten. Att alla inte passar in i det snabba tempot, teknologin, trängseln. Det blir en sund reaktion på en sjuk situation, en miljö som inte stämmer överens med vem man är. Och alla dessa bokstavs- och andra diagnoser som vi formligen kastar på barnen nuförtiden; ADHD, DAMP, Asperger, autism… Kanske är det barnkrakarnas reaktion på en fullkomligt omöjlig miljö och livssituation utifrån deras “överkänsliga nervsystem” eller vad man nu ska kalla det. Det finns förstås säkert både hjärnskador och neurologiska störningar också, jag är absolut inte tillräckligt kunnig för att yttra mig med någon vetenskaplig auktoritet, men man kan ju inte låta bli att fundera…

Om man nu känner så här tror jag att det är viktigt att man dels hittar andra som är som man själv, för det är lätt att bara känna sig udda, annorlunda, ensam och utanför. Lite knäpp, kanske. Man behöver bli medveten om att det finns fler, att vi är många, och att det inte alls är nåt fel eller konstigt att känna som vi gör.

Viktigt är också att ge sig själv tillåtelse att vara den man är. Att faktiskt erkänna både för sig själv och andra att “jag orkar inte riktigt med det här, jag måste få göra på mitt sätt, i min takt.” Eller försöka byta jobb eller levnadsmiljö så att det bättre stämmer överens med den man är. Det där berömda “lyssna på kroppen”, men också “lyssna på själen”, känn efter. Var mår jag bra? Var kommer jag till min rätt? Var hämtar jag energi, och var försvinner den?

Alla människor behövs, alla har en uppgift. Vi med förhöjd känslighet finns ofta inom vården till exempel. Vi är lyhörda för andras behov och bra på att ta hand om andra. Vi finns också ofta inom vetenskapen, forskningen och uppfinnandet eftersom vi har lätt för att tänka utanför de vanliga banorna och arbetar mycket utifrån vår intuition. Vi finns i de kreativa yrkena; konstnärer, författare, musiker. Vi är ofta vänliga, empatiska, hjälpsamma, generösa och inte så inriktade på att göra karriär. Framför allt inte på andras bekostnad. (Och då måste jag skjuta in en liten anekdot: För nästan femton år sen var jag på en anställningsintervju till ett administrativt jobb på ett stort, statligt företag. Chefen sa: “Jaha ja, tänker du att du vill göra karriär här i företaget då?” Varpå jag glatt svarar: “Jag? Åh nej, jag vill bli författare.” Konstigt nog fick jag jobbet. Chefen tyckte att jag var en “fri själ”, som han uttryckte det. Jag stannade emellertid inte kvar så länge, miljön var alltför själsdödande.)

Vi hörs och syns inte så mycket, utan finns ofta lite i bakgrunden, iakttagande, lyssnande, analyserande. Vi omger oss ofta med djur. Vi hemfaller kanske lättare än andra i olika sorters missbruk eftersom det är tungt att vara extra känslig, hudlös. Kanske var vi mobbade som barn, eftersom andra barn kunde sniffa sig till vår känslighet.

Jag tänker: Vad är viktigt för mig? Jo, att ha det lugnt och känna inre frid. Att vara omgiven av natur och människor jag känner mig trygg med. Att känna att jag gör nytta, att jag hjälper andra, att jag behövs. Att jag är ärlig mot mig själv så mycket det bara går. Att jag inte gör någon illa i onödan. Att jag är en bra mamma.

Och vad vill jag med det här inlägget, då? Jag såg ett avsnitt av True Talent igår kväll, och en medelålders kvinna som skulle sjunga fick frågan varför hon ville vara med. Hon svarade inte att hon ville bli berömd, känd, tjäna pengar, få ett skivkontrakt. Hon sa: “Jag hoppas att åtminstone en enda människa där ute hör min röst och känner hopp. Det är vad jag vill.”

Så tänker jag också. Nu har jag blottat mig rätt rejält här, men om det finns någon enda människa som läser det här och känner: “Wow, jag är inte ensam om att känna så här, att tänka så här. Det är inget fel på mig, jag har bara ett överkänsligt nervsystem/en annan genuppsättning/är en gammal själ” – då är det värt det.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

9 Responses to Inte riktigt som de andra barnen…

  1. Det är egentligen svårt att kommentera det här, men det du skrivit är en resonemang som jag gillar och känner igen mig i. Du har satt ord på funderingar jag också har haft, men inte fått ner på papper/tangentbord. Mycket bra skrivet! Wow!

    Kram

    /Åsa

  2. carinakinna says:

    Tack Åsa, snällt sagt. Kram

  3. Lisa says:

    Vi är många, fler än vad vi tror. När man har *lanat* själv i känslan så njuter man och lever kanske lite visare??!! Vad vet jag?
    Härlig blogg har du 🙂

  4. Lisa says:

    Landat skulle det stå ovan 😉

  5. //Gina says:

    Oj, oj vad du har skrivit klokt. Jag känner igen mig i det här och för att stärka din hypotes – jag brände ut mig rejält 1999. Har fortfarande inte kraft att öka tempot och det är som att ha en säkerhetsventil som slår till när det går för fort. Skulle inte vilja säga att jag är en “fysiskt eller psykiskt klen” person, tvärtom. Som sagt, jag köper ditt resonemang rakt av och ber om att få “länka” till min livsmentor så att hon får läsa dina kloka ord. Jag har försökt förklara detta så lång tid utan att lyckas. 1000-tack för ditt briljanta inlägg!

    • carinakinna says:

      Oj Gina, tack för din feed-back! Klart att du får länka om du vill:) Visst är det som att man blir “allergisk” mot stress? Men det är nog hälsosamt, tror jag. Kram!

  6. Miafia says:

    Tack för att du påminde om det här blogginlägget …… känner igen mig så totalt i vad du skriver. Självklart underbart skönt att veta att vi är ganska många, o förklaringen till varför människor kanske hamnar i olika kriser …. håller med där =0) Precis som Gina så brände jag ut mig sakta men säkert under många år o fick diagnos så småningom, fick en rejäl kris för snart ett par år sedan då “locket” flög av o kämpar för att komma mig ur o tillbaka till “livet” ….. blir ju på något sätt så mycket svårare känns det som när man är extra känslig, analyserar djupt osv. Känner mig fortfarande väldigt vidbränd hehe. Jag säger bara WOOOOW om dina ord här!!! Tack igen för att du satte ord på detta, det gick rätt in i hjärta o själ.
    Många Kramelikramar / Miafia =0)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s