Då och nu…

Ett par “knöliga” dagar har passerat; jag har fått besked om en förändring som kommer att innebära ganska mycket stök o bök och omställningar, jag har blivit medveten om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid troligen kommer att behöva fatta ett jobbigt beslut, och så har jag skadat ena handen. Som massör är man lika rädd om sina händer och fingrar som vilken konsertpianist som helst, som tur var blev det inte så allvarligt som det hade kunnat bli.

Jag försöker tillämpa mina egna klokheter från förförra inlägget; acceptera allt, åk med i livet, det blir som det ska osv. Det går väl sådär…

Hursomhelst, alltid när tillvaron är lite jobbig söker jag mig ut till det område där jag delvis växte upp. Halva tiden var ju Stockholmsförort, och halva på en bondgård strax utanför Linköping. Har ni märkt att vissa platser – och människor – stannar i ens hjärta för alltid? Så är det med området runt den gården. Skogen berättade jag ju nyligen att de har tagit ner en bit av, men det finns mycket kvar. Och det finns stigar, ängar, stugor, grusvägar, hagar, gårdar, fält. Jag känner varje sten, varje vägkrök. Har minnen vid varje stuga, varje bergknalle. Jag tycker att jag hör hemma där, men de som bor där nu tittar lite misstänksamt på mig där jag strövar förbi. Det är nya människor där nu, de som fanns när jag bodde där har antingen dött eller flyttat. Nuförtiden ligger en hel rad med barncyklar i diket vid hållplatsen där skolbussen stannar, och det är så roligt att se. När jag bodde där var det bara min. Världen har gått vidare, men jag finns kvar.

Ibland tänker jag att jag kanske ska sluta åka ut dit. Att jag trots allt kanske inte hör hemma där längre, att jag borde gå vidare – på andra vägar, i andra skogar. Då susar träden och viskar stenarna till svar: “Du är alltid välkommen hit. Du hör alltid hemma här.”

När jag passerar den gamla släktgården känner jag så tydligt, att även om det sedan nästan tjugo år bor andra människor där, så spelar det ingen roll. Gården är fortfarande vår, min släkts blod finns där. Mitt blod finns där sen generationer tillbaka.

En kompis sa för några år sen om en annan kompis: “Det är som att han har en liten rynka i själen.” Och precis så kan jag känna mig ibland. Som att det finns ett litet veck, ett mörker som inte borde finnas där. Och det är då jag åker ut till mina gamla hemtrakter, för när jag går där är det som att barn-Carina, tonårs-Carina och vuxna Carina möts. Vi tar varandra i handen alla tre och ler mot varandra, för det är roligt att mötas. Allt faller på plats, alla åren jämkar ihop sig och blir en enda linje, alla tider flyter ihop till en. Till nu.

När jag åker därifrån har jag alltid ett småleende på läpparna och jag känner mig alldeles slät inuti. Rynkan har försvunnit, själen är nystruken och stärkt. Jag är redo att ge mig i kast med livets alla turer igen.

Farbror Oskar, min favorit, längst ut till höger.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s