I granars skugga härskar evigheten…

Ja ni, händelserna i Norge har satt sina spår. De senaste dagarna har känts tunga och mörka, och världen lite kallare. Jag känner att jag får vara försiktig när jag ska sätta ord på det, man får närma sig ämnet varsamt. Smärtan och sorgen kan jag inte ta in. Vågar inte. Förmår inte, för det gör alldeles för ont. Så jag väljer att fokusera på det som – trots allt- blev resultatet, även om priset blev fruktansvärt högt. Inte vann han någonting, den här mannen som jag väljer att inte nämna med namn. Jag kommer att tänka på den gamla historien om solen och nordanvinden som tävlade om vem som snabbast kunde få en man att ta av sig sin överrock. Den kalla nordanvinden pustade och blåste det värsta den kunde, men mannen svepte bara rocken tätare omkring sig. Men när solen lät sina varma strålar lysa på mannen, tog han strax av sig sin rock.

Det goda vinner. Ljuset vinner. Det väljer jag att tro på. Så väljer jag att tänka. Hur skulle man annars orka? Inte vann han nåt, den där mannen. Resultatet blev att miljoner människor över hela världen fattar varandras händer och uttrycker kärlek, medkänsla och en vilja att bevara det öppna, generösa samhället, samhörighet. Togetherness. Tvärs över landsgränser, partipolitik, religioner, raser, möts vi i en manifestation en miljon gånger starkare än hans sorgliga bidrag till historien.

Men tungt och sorgligt har det känts, så i går åkte jag ut till min barndoms skog dit jag alltid söker mig för att hämta kraft. Jag känner varje sten, varje träd. När jag växte upp red jag där och promenerade timvis med vår hund. Många timmar har jag som vuxen vilat i mossan, mediterat på en särskild sten, lutat mig mot min favoritgran och bara andats.  En gång fick jag höra minst hundra grodor sjunga i en göl, och en annan gång hittade jag en massa syrenbuskar som blommade, mitt inne i skogen.

Och vet ni vad jag möttes av i går när jag kom dit: Rad efter rad med staplade timmerstockar, en rytande skogsmaskin i fart med att massakrera min skog!

Den tanke som blixtsnabbt far igenom mig medan jag lika blixtsnabbt vänder bilen för att åka därifrån är: Jag kan aldrig hålla kvar någonting i mitt liv. Ingen av oss kan det. Det är ingen idé att ens försöka. Allt är i ständig förvandling. Världen går hela tiden vidare, och det enda vi har är nu. Och nu. Och nu.

Det tar ca 30 år för en barrskog att växa tillbaka igen. Då är jag strax över 80…..

I granars skugga härskar evigheten

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to I granars skugga härskar evigheten…

  1. Pingback: Ljus och mörker… | idagtankerjagpa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s