Halla är di likste bära!

Jag tycker att hysterin kring jordgubbar är lite löjlig och att de är klart överskattade som bär. Tacka vet jag hallon!

När jag växte upp tillbringade jag ju ungefär halva tiden på en gård här i Östergötland. Där bodde en man som hette Oskar. Han var en släkting till min pappa och den som sedemera testamenterade gården till pappa så att vi kunde flytta ner från Stockholm och bli lantisar på riktigt.

Farbror Oskar var den siste av “de gamla” som bodde på gården, och han och jag bondade på ett speciellt sätt. Jag älskade den gubben, och kärleken var besvarad – på hans kärva, torra sätt. Varje kväll fick jag en sockerbit (!) av honom och en klapp på ryggen – “Jaja, sov gott med dig nu då”.

Han hade i sin ungdom blivit sparkad av en häst och förlorat ett öga. Kom man ner i köket riktigt tidigt på morgonen kunde man ha turen att få se på när han tvättade sitt porslinsöga under vattenkranen och sen stoppade in det på sin plats. Vilken upplevelse för en liten tjej! Det var med skräckblandad förtjusning jag följde ritualen på behörigt avstånd. Allra läskigast var det när han lade ifrån sig ögat på diskbänken, och det låg där och tittade på mig!

Han var en viktig del av min barndom och sorgligt var det den dag mamma kom in i mitt rum i Stockholm och sa: “Nu får du inte bli ledsen, men farbror Oskar har dött”. Jag var sex år, och har aldrig riktigt förstått varför jag inte fick bli ledsen. Det blir man ju när nån man tycker om dör, eller hur?

Nåväl, farbror Oskar var vid det laget var 85 år och bodde på ålderdomshem. Varje helg när vi kom ner från Stockholm åkte vi och hämtade honom så att han fick tillbringa några dagar på sin älskade gård. Just den dagen hade han som vanligt gått upp vid sex, tvättat sig, rakat sig och klätt på sig (skjorta, slips, väst, kavaj, byxor som alltid), lagt sig i sängen igen och stillsamt dött.

Och nu till hallonen! Oskar var naturligtvis den som myntade uttrycket “Halla är di likste bära”. Vi åt alltid mängder med hallon på somrarna och i alla år efter att han gått vidare sa vi just de orden till varandra. Och ni märker ju – nu t.o.m. bloggar jag om det!

Varje första december när Oskar har namnsdag tänder jag ett ljus och tänker lite extra på honom, och idag ska vi festa med “halla” och mjölk till efterrätt.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s