Ett omskakande besök i arla morgonstund…

I morse vaknade jag klockan 8 av att en bildörr smällde igen och någon bultade (inte knackade) på ytterdörren. Sambon sussade vidare, men jag for upp och kom i morgonrocken. Tänkte först: “Kan det vara tjejen i stallet? Har det hänt nåt med hästarna?!” Nästa tanke: “Tänk om det är polisen? Har det hänt nåt med F?! “(äldste sonen som befinner sig på Hultsfredsfestivalen).

Det var ju i sig en ganska intressant prioritetsordning; först hästarna, sen sonen… Nåja, jag sprang nerför trappan och öppnade ytterdörren. Till saken hör att vi bor rätt ensligt. Utanför står ett ungt par, inget “Ursäkta”, inget “Oj,väckte vi dig?” (vilket var ganska uppenbart för vem som helst just då – morgonrock, ögon som springor, håret som ett skatbo…). Killen sträcker fram en tom coca cola-flaska mot mig.

Han: Kan vi få lite vatten till hunden?

Jag: Eh? Okej…

Han: Ja, vi har kört vilse, vi ska titta på en bil.

Varenda larmklocka plingade högt inuti mig. Det var inte varmt ute, vilken hund har hunnit bli sååå törstig redan kl 8 på morgonen så att man kör ett par kilometer till ett ensligt hus och bankar på för att be om vatten? Och har man kört vilse kanske man borde fråga mig om vägen. Jag som uppenbarligen bor i området vet säkert vem det är de ska till. Och titta på en bil kl 8 en torsdagmorgon… Dessutom hade de parkerat sin bil så att jag inte såg den, de hade vänt på vår plan och kört iväg bilen en bit.

“Okej”, sa jag igen. “Vänta här då.” Och så stängde jag dörren, hämtade snällt vatten och räckte över coca cola-flaskan till killen. “Tack”, sa han och så gick de tillbaka till sin bil. De körde iväg i så hög fart så jag hade inte en chans att se ens vad det var för sorts bil, men den var i alla fall vit.

Mer dramatisk än så var inte händelsen, ändå har den stannat kvar i mitt huvud hela dagen. Jag VET att de inte hade nån hund i bilen, och att de förmodligen hade brutit sig in, om jag inte hade öppnat dörren. Man ska inte vara fördomsfull, men det räckte med att titta på killen för att veta att det här var “en riktig knickedickare”, som mina föräldrar brukade säga om någon som var opålitlig, en skurk. Tjejen var liten, ung och tittade beundrande på honom hela tiden. Om jag hade en dotter skulle jag vara alldeles förtvivlad om hon valde en sån man.

Nåväl, nu kommer jag äntligen fram till själva syftet med den här historien. Till pudelns kärna, som man brukar säga. Jag, som är en i stort sett trygg, lugn och godhjärtad person, oftast övertygad om alla människors inneboende godhet, kände mig plötsligt så jäkla SÅRBAR. Vilka var de som kom och gav mig hotfulla vibbar? Med vilken rätt traskar de in i min lilla värld och – faktiskt – skrämmer mig med sin blotta närvaro? Så utelämnade vi är för hur andra ska behandla oss. Så fort allting kan ändras, från en sekund till nästa. Tänk, om jag fått en knytnäve i plytet så fort jag öppnade dörren. Blivit våldtagen, misshandlad, dödad. Yngste sonen sov i rummet bredvid, (han skulle inte vakna ens om hela den organiserade brottsligheten stod och bultade på ytterdörren) vad skulle kunnat hända med honom? Med sambon? Vad läskigt livet kändes helt plötsligt…

Ni kommer förstås ihåg polismorden i Malexander? Ett tag fick polisen för sig att förövarna gömde sig i vårt område, så när vi kom hem från stan stod det poliser beväpnade med kulsprutor på vår lilla grusväg. Det var ungefär samma känsla som grep oss då som jag kände (och känner) idag. Hur skört livet är. Tryggheten. Som ett tunt, tunt äggskal runt ett litet fågelägg. Rätt vad det är kan sånt man ser på tv bli ens egen verklighet.

Fy sjutton, ingen skön känsla alls. Jag vill ha tillbaka min godtrogna oskuldsfullhet…

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s