Sicket skitgöra…

“I saw a beggar leaning on his wooden crutch
He said to me, “You must not ask for so much”
And a pretty woman leaning in her darkened door
She cried to me, “Hey, why not ask for more?”

De här stroferna från Leonard Cohens “Bird on a wire” låg jag och tänkte på vid 5-tiden i morse när jag inte kunde sova. Ber man om för lite i livet, nöjer sig med för lite? Eller borde  man be om mer? Vad är livet egentligen om inte en räcka vardagliga vardagligheter; regniga, tidiga morgnar, stret för att få ihop till räkningarna, samma rutiner varje dag, samma, samma. Och så guldkornen däremellan; promenad i skogen, att se sina barn växa upp, ett innerligt samtal med en nära vän, kärleken i familjen, en bra film, god mat. Kan vi begära mer? Är det inte en illusion det närmast löjliga lyckodis som media försöker snärja oss med och sukta efter? Har inte Ernst glömt (med flit eller inte) en hel del detaljer i sitt lyckopysslande, sitt veckotidningsskapande? Och aldrig blir väl maten vi lagar lika god som den i matlagningsprogrammen? Aldrig våra hem så fantastiskt…”rätta” som i inredningsmagasinen? Inte hemma hos mig i alla fall. Och bidrar inte allt det till att få oss att känna oss lite misslyckade om vi inte är fantastiskt lyckliga – hela tiden? Vad händer om vi bara accepterar livet som det är? Bra, dåligt, kul, tråkigt. Mest rätt tråkigt och enahanda. Att det är så det är för de allra flesta, och det är helt ok. Det är så det är. Kan man nöja sig med det? Ska man nöja sig med det? Ska jag?

Med det här tänket snurrande i hjärnvindlingarna somnade jag så småningom om, och har sen idag äntligen fått tummen ur och tömt åtminstone den ena hästboxen på skit. Det ger faktiskt en sorts upplevelse av lycka; nio skottkärror gödsel förpassades till gödselstacken. Svettigt, skitigt, tungt, men det finns inget som får hejd på de existentiella funderingarna lika effektivt som lite hederligt kroppsarbete. Och skönt är det att känna att kroppen fungerar, orkar, musklerna lyder. Förr gjorde jag 2-3 boxar på en gång, men nu är jag klok nog att inse att jag är lite gammal och att det räcker med en box i taget.

Jag tänker också på Kristian, Henrik, Fia, Kristin, Linda, Bengt och alla andra som just nu befinner sig innan eller strax efter stora operationer eller under jobbiga behandlingar. De som just nu inte har en kropp som fungerar. Jag hoppas att de har hittat på andra sätt att få hejd på sina funderingar, och att de snart är fit för lite kroppsarbete igen…

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Sicket skitgöra…

  1. Henrik says:

    Tack för dina tankar, det värmer…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s