Finlandsbesök, utbrytarkung och en frisk aptit…

Det är rätt fascinerande; yngste sonen lärde för några år sedan, via internet, känna en jämnårig kille i Finland. Det spelar data- och tv-spel tillsammans över nätet. Och voilà – en vacker dag sitter nämnde kille och hans föräldrar i vår trädgård och äter paj. Jättetrevliga människor, och roligt att prata och jämföra våra olika länder. Att höra dem berätta om den i ryggmärgen inmejslade respekten/rädslan för “den ryska björnen som sover just nu”, och den lika inmejslade stoltheten över segern i det finska vinterkriget. Fortfarande.

Nästa dag tog de med sig vår son till Finland, och han ska vara där hos dem en vecka. Nästa år kanske deras son väljer att komma och bo hos oss en vecka. Och kanske vi nån gång tar en Helsingsforskryssning och tittar in på lite fika hos dem. Kul! Internet har onekligen sina fördelar.

Gödselfabriken, då? Ponnyn Sigge (som drog upp hela pumpen ur brunnen häromsistens) har visat oanade talanger för just utbrytarskap. Igår var det ett grimskaft som rök (ett sorts rep för er som inte är bevandrade i hästterminologin). Kroken satt kvar i väggen men grimskaftet gick tvärt av och Sigge dundrade iväg tillbaka mot grinden till hagen. Och idag när de skulle rida iväg på honom kom han tillbaka i full fart med siktet inställt mot nyss nämnda grind igen. Han har så förskräckligt svårt för att lämna Caritsa som blivit hans morsa, eller nåt.

Caritsa ja, min älskade häst. Hon har varit lite skraltig i ett bakben ett tag nu. Jag har inte ridit på nästan två månader. Men det här vill jag inte skriva om, egentligen. För då blir det mer verkligt – det här att hon ju inte kan leva för evigt. Att nån dag kommer då jag måste fatta nåt sorts beslut. Men inte än, inte idag och inte i morgon. Förresten, idag sprang hon omkring i hagen lite grann och gnäggade efter de andra hästarna när de gav sig ut på ridtur. Den sommartjocka gamla tanten fräste omkring, och nog tyckte jag att det såg ut som om alla fyra benen hängde med riktigt bra. Så kanske jag borde försöka mig på en lugn skritt-tur framåt kvällen…

Äldste sonen är ju hemma, och man kan väl säga att det märks på matkontot… Inte för att jag missunnar honom att äta – naturligtvis inte, men jösses vad den grabben kan lassa in. Han är smal som ett streck, så man kan ju undra var han gör av alltihop. Jag kommer att tänka på en av mina kunder som började berätta att de köpt än den ena, än det andra. Och de var på resor båd’ hit och dit. Till sist var jag tvungen att fråga om de hade vunnit pengar, eller kanske fått ärva eller nåt. Hon svarade glädjestrålande: “Nej då, men BÅDA pojkarna har flyttat hemifrån!”

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s