…det här med att tänka tvärtom…

För några år sen skulle jag flytta min häst från ett stall där hon gått i en ganska stor flock med andra hästar, till ett annat, mindre stall där hon bott nåt år tidigare. Det var cirka en mil mellan stallen och jag bestämde mig för att rida till det nya stallet istället för att köra henne i transport. Det var en vacker, varm dag i maj, solen sken och vi gav oss av.

När vi kommit några kilometer började Caritsa gnägga. Hon gnäggade och gnäggade och jag kände sådana skuldkänslor. I mitt huvud ropade hon på sina “gamla” hästkompisar, gnäggade för att hon redan längtade tillbaka till sitt förra hem och hästflocken där. I säkert en halvtimme gnäggade hon hela tiden medan vi red, och jag mådde sämre och sämre. Jag var nästan gråtfärdig. Jag tyckte så synd om hästen, och kände mig som en sådan skurk som tvingade henne att byta stall.

Plötsligt dök en äldre man på cykel upp bakom oss. Han cyklade med bar överkropp och såg allmänt vildvuxen ut, nästan som en trollgubbe. Jag har vuxit upp i det området men kände inte igen honom. Han log över hela ansiktet och sa:

– Hon är glad för att hon är på väg hem.
– Eh, va, stammade jag.
– Ja, det förstår du väl. Titta på henne så glad hon är!

Och så cyklade han vidare. Jag böjde mig fram och klappade Caritsa på halsen, och när jag tittade upp igen var gubben på cykeln försvunnen. Trots att jag hade fri sikt säkert en kilometer framåt, så var han borta. Men jag märkte att han hade rätt, för när jag släppte mina skuldkänslor och ångestnojor så såg jag ju att Caritsa faktiskt var glad och förväntansfull. Hennes steg var långa och ivriga och hon var inte alls intresserad av att vända tillbaka mot det gamla stallet, utan hon ville framåt. Framåt!

Visste hon på något sätt vart vi skulle? Längtade hon – inte tillbaka till det stora stallet med den stora flocken – utan till det lilla, lugna stallet? Så var det, visade det sig, för den sista biten kunde jag inte hålla tillbaka henne utan hon galopperade i full fart och stannade inte förrän vi var framme, och hon fortsatte att gnägga av glädje hela tiden.

Vad jag vill försöka förmedla med det här inlägget är, att vi ofta är så snara med att tänka negativa tankar, och tro att de stämmer. Men man kan precis lika gärna – såsom gubben på cykeln lärde mig – tänka tvärtom, och det kan vara precis lika rätt. Den ena sanningen kan vara precis lika sann som den andra. Tänk inte “Det här går inte.”, “Jag kan inte”, “De tycker inte om mig”, eller vad det nu är för negativt skit som snurrar i huvudet. Tänk tvärtom!

Vem gubben på cykeln var, var han kom ifrån och vart han tog vägen får jag aldrig veta, men han gav mig en fin gåva den där soliga majdagen.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to …det här med att tänka tvärtom…

  1. CamillaL says:

    Lustigt hur man kan tänka in sig själv i en “fyrkant” och hur en tanke kan bli en “sanning”. Vi styrs mycket av våra tänkta begränsningar; “Så kan man väl inte göra” … Klart man kan!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s