Civiliserad trötthet, eller vad man nu ska kalla det…

Jag satt i tandläkarens väntrum och lyssnade med ett halvt öra på receptionistens telefonsamtal:
– “Nej, men det ordnar vi, vet du. Vi ser ju vad du betalar och så lägger vi dig i rätt kolumn. Ja, du behöver inte tänka på det. Det går automatiskt, vet du…”
Jag såg en tandsköterska i sin fräscha, strikta klädsel – kritvita byxor, röd topp – iakttog hennes effektiva steg och noga uträknade rörelser i korridoren. RixFM malde på i sitt åh så käcka, åh så ytliga eftermiddagsprogram. Golvet blänkte, allt låg på sin plats, ordning o reda. Alla vi patienter satt tysta i sofforna, dystert stirrande, stillsamt väntande. Plötsligt drabbade mig en Michael-Douglas-Falling-Down-känsla. Inte så att jag fick lust att ta livet av alla omkring mig, men jag ville lägga mig raklång i soffan, lägga upp fötterna på armstödet (med skorna på!) och kanske sjunga högt, eller nåt. Eller skrika rakt ut. Eller bara gå ut genom dörren och fortsätta gå, rakt ut i skogen och bosätta mig där, livnära mig på vad skogen kunde ge, testa mina gränser, leva…eller kanske dö, men bara inte leva så förbaskat…tryggt! Tillrättalagt! Ofarligt! Det är klart att jag är tacksam för att vi har det så bra. Men jag tror att vi betalar ett pris för vår bekvämlighet. Att vi har förlorat en bit av det som är själva essensen i livet. Kampen för överlevnad som vi är programmerade att föra, behövs inte längre. Allt är serverat, och precis som de instängda djuren på ZOO blir vi bara fetare och slöare och mer apatiska för var dag.

Men jag satt ju kvar där jag satt, rakt och fint. Med fötterna på golvet. Och när den vänliga tandsköterskan kom och ropade upp mitt namn så reste jag mig och följde med henne in. För så gör vi ju, vi civiliserade människor…

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Civiliserad trötthet, eller vad man nu ska kalla det…

  1. You’re precisely correct with this blog

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s