Solidaritet, grus och livsfarliga sjuttonåringar…

Jag lyssnade några minuter på Juholts första maj-tal. Jag tänker inte trassla in mig i något politiskt resonemang, till det saknar jag både kunskaper och intresse, men det var onekligen trevligt att höra honom säga ordet “solidaritet”. Vi som växte upp på 60-70-talen hade det begreppet inmejslat i ryggraden, men sen försvann det i takt med 80-talets börsklipp och den växande egoismen. I min värld är alla människor lika mycket värda och orättvisor är till för att bekämpas, för det fick jag lära mig av barnprogram som t. ex. Ville, Valle & Viktor, min då jättekommunistiska storasyster och den allmänna stämning som rådde på den tiden. Även om vi som barn fick ta del av världens elände fanns också en känsla av att det fanns hopp, att det man gjorde kunde göra skillnad och att felaktigheter kunde rättas till – bara man var många som hjälptes åt och stretade åt samma håll.

När vi gick Lucia-tåg behöll man naturligtvis inte de insamlade pengarna själva, utan de användes till behövande barn. T. ex. barnen i Biafra år1969.

Nåja, det var då det. Vad har hänt för övrigt då, om vi återgår till nutid och härtid? Vi har t. ex. begåvats med 30(!) ton grus. Vår lilla grusväg, som lätt hade kunnat användas som åkattraktion på Gröna Lund, är numera behagligt farbar tack vare lastbilschaffisen H. som snyggt och suveränt spred ut ovan nämnda mängd grus. Sambon och han hängav sig åt killsnack – H. lyfte villigt på motorhuven till jättelastbilen och sedan förlorade de sig i diskussioner om kolvar, cylindrar och hästkrafter medan jag diskret beundrade naturen och konstaterade att gullvivorna har slagit ut(!).

Yngste sonen hade två kompisar här under helgen. Jag tycker det är rätt härligt; istället för att var ute och festa under denna årets största suparhelg åkte dessa sjuttonåringar moppe ner till sjön och fiskade, spelade tv-spel, snackade om tjejer (ja, jag smyglyssnade liiite grann…) och hoppade studsmatta.

Apropå studsmatta – har ni nånsin sett tre nästan två-meters sjuttonåringar samtidigt på en studsmatta? Det är inget för någon med svaga nerver – jag lovar… Precis som ungtjurar som stångar varandra, betedde de sig som om de försökte ta livet av varandra, mätandes sina krafter. Huva! Jag är glad att meddela att alla tre överlevde, men det var nog mer tur än skicklighet…

Vi kan nu bocka för två saker på vår ack så låååånga att-göra-lista: Vårt lilla uthus är färdigmålat och vägen är grusad. Det som närmast står på tur är att hägna in ca 3 hektar vall till sommarbete åt hästarna. De rynkar numera på näsan åt höet och frossar i det gröna, friska gräset. Det är väl som att välja mellan falukorv och oxfilé, typ. Snart är det dags att släppa dem på sommarbete, ett välbehövligt och mycket uppskattat uppehåll i det evinnerliga mockandet. Även jag behöver få komma ut på sommarbete:)

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s