Caritsa…

Eftersom min kära häst fyllde år igår tänkte jag berätta hur det gick till när hon kom in i mitt liv för sisådär 24 år sedan…

Det hela började på ett väldigt klassiskt sätt med en välbekant dialog:
– Jag vill ha en häst.
– Nej, vi ska inte ha någon häst.

Det där känner ni igen, eller hur? Men eftersom min familj var som uppochned-vända världen var det min far som sa:
– Tulle (hans smeknamn på mig), jag vill att vi skaffar en häst. Jag vill ha en häst.
Och det var jag – den kloka och förståndiga dottern – som svarade:
– Nej pappa, vi ska inte ha nån häst. Vem skulle ta hand om den? Jag jobbar heltid och bor i stan, jag har inte tid. Och du kan ingenting om hästar.
– Äh, sa min far. Hur svårt kan det vara? Jag tar hand om den själv.
Han var en man van att få sin vilja igenom och inte särskilt svag för andras åsikter, så någon vecka senare kom en snickare till gården och inredde en bit av ladugården till stall och ytterligare någon tid senare ringde pappa:
– Tulle, nu har jag hittat en häst. Jag vill att du följer med och tittar på den.
Sagt och gjort, vi åkte till ett stall strax utanför Linköping och tittade på denna 2-åring som skulle komma att bli en så stor del av mitt liv. Hon var bråkig och ouppfostrad, inte särskilt mycket hanterad men väldigt söt, förstås. Tjejen som sålde henne skulle flytta till Göteborg veckan därpå och var tvungen att bli av med hästen snabbt, så min far prutade till sig ett makalöst bra pris för detta halvblodssto med fina anor: Hennes morfar är Flyinge Flamingo som var med och vann OS-brons i lagdressyr 1984:

Och några dagar senare hämtade vi hem Caritsa. Det var i januari 1987, och det var mörkt och kallt när vi lastade in henne i transporten. Vi var alla främlingar för henne, och att säga att hon var smått panikslagen är inte att överdriva. När vi lastade av henne gjorde hon sig illa på benet och var tvungen att stå inne i stallet i en månad med dagliga bandageomläggningar. Inte så lätt för en livlig unghäst. Vem som skötte om det och nästan allt annat som hade med hästen att göra? Tja, det har ni väl redan räknat ut…

Så här glad blev Caritsa när hon äntligen fick komma ut i friheten efter att ha tillbringat en månad inne i stallet:

Och min sambo knotade lite grann över all den tid jag helt plötsligt spenderade hemma på föräldragården. Men jag blev ju snabbt förälskad i denna häst, vilket min far naturligtvis helt kallt hade räknat med. Och när han nio månader senare insjuknade i den fruktade s.k. mördarbakterien och höll på att stryka med, så var jag tvungen att flytta Caritsa till ett annat stall där jag kunde få hjälp med utfodring och annat som han inte längre kunde göra.

Och så blev hon min häst. Förstås. Det var väl så det var tänkt. Denna egensinniga häst med ett tufft yttre och ett vekt inre, som jag aldrig vågade sätta upp någon annan på eftersom man allt som oftast flög genom luften… Och åren har gått och vi har följts åt genom alla olika turer som livet tagit. Carina & Caritsa.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s