Svåra beslut, glömska och dammlunga…

När jag sitter mot husväggen med näsan mot solen och kaffekoppen i hand medan alla småfåglar gör sitt bästa för att överrösta varandra är det ju inte utan att jag funderar över vårt beslut att flytta till stan. “I själ och hjärta är ni ju lantisar”, skrev en FB-kompis igår, och det är nog lite så. Men samtidigt börjar våra något till åren komna kroppar att säga ifrån, livet känns rätt monotont och enkelspårigt, alla de praktiska sysslorna lockar inte som förr, och barnen är mer eller mindre vuxna. Det är underbart att fika i solen efter ridturen, men måste man ha gräsmattor som tar tre timmar per gång att klippa igenom? En massa uthus som måste målas och bytas tak på? Ett antal mer eller mindre döda träd som behöver tas ner, sågas upp och forslas bort – alternativt kapas, klyvas,  staplas och torkas till vinterns uppvärmning? En grusväg som kräver säkert fyra ton grus nu i vår eftersom snöplogen i sin iver att skotta fram oss ur snödrivorna fick med sig nästan hela det översta lagret av vägen? Sex hektar mark av varierande slag som måste skötas (vi ska t ex hägna in ca tre hektar med häststaket i april…)? Osv, osv. Vi älskar vår lilla gård, men sanningen är att vi inte riktigt mäktar med den längre. Så är det. Men kanske det är fel att tänka lägenhet. Kanske borde vi köpa ett litet hus med en liiiiiten trädgård. Så vi fortfarande kan sitta mot husväggen med näsan mot solen och kaffekoppen i handen… Våra tankar och samtal går hit och dit, fram och tillbaka, och rätt vad det är hittar vi nog rätt. Eller?

Har ni märkt förresten hur makalöst fort man glömmer hur jävlig denna vinter har varit, så fort våren dyker upp? Det måste vara samma mekanism som slår till efter förlossningar, och som ser till att vi trots allt skaffar fler än ett barn och inte flyttar söderut allihop.

Vid den här tiden på året inträffar också ett annat fenomen: Den Stora Vinterpälsfällningen. Alla som har eller har haft häst, eller hund för den delen, vet vad jag menar. Tonvis med små, små hårstrån ska lossna från ens kära husdjur och ge plats åt den blanka, fina sommarpälsen. Borste efter borste efter borste fylls med hår som fungerar som utmärkt boisolering åt småfåglarna. Problemet är att Vinterpälsfällningen alltid infaller samtidigt med Den Precis Lika Stora och Långvariga Lersäsongen, och hästar älskar att rulla sig i denna lera, så borstningen måste äga rum utomhus för att inte både matte och häst ska drabbas av gruvarbetarsjukdomen dammlunga… Men vad gör det – det är ju vår! Och om ett par veckor är hästen blank och sommarfin, och glömskemekanismen har slagit till igen. Vinterpälsfällning? Vad är det? Ända tills det är dags nästa år igen.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s