…koltrastar och oväntad stallhjälp

I kväll hörde jag koltrasten flöjta för första gången denna vår! Det är en alldeles speciell känsla, och koltrasten har alltid haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det finns väl inget som väcker vårkänslor så mycket som koltrastens melankoliska toner i skymningen. Då påminns jag alltid om min barndoms Årsta, hur den sjöng när man var ner i lekparken eller i Årsta-skogen de där lite kyliga vårkvällarna när man inte ville gå in fast fingrarna var stela av köld.
Även för mina föräldrar var koltrasten en stark symbol för våren. När min mamma var döende satt en koltrast utanför hennes fönster hela dagarna den sista tiden. Den hoppade omkring på gräsmattan utanför fönstret eller satt i en buske där och sjöng. Det var i maj, den där tiden när det är så vackert ute att det riktigt gör ont. “Det är nog pappa som väntar på dig”, minns jag att jag viskade till henne och hon log lite och nickade…
Den kvällen jag för första gången mötte min sambo, min livspartner, stod vi utanför min port och sa godnatt. Det var sent på natten, och det var den 28 december. Plötsligt började en koltrast sjunga från grannhusets skorsten. Mitt i vintern. Jag minns att jag rös ända ner i tårna och tänkte att det här ögonblicket måste vara mycket viktigt.
Och i kväll var den där igen alltså – koltrasten. Den i mitt liv ständigt närvarande. Budbäraren om vårens ankomst. Ett magiskt ögonblick.
Sen hände något annat i kväll, som kanske inte var precis magiskt men i alla fall sällsynt. Yngste sonen, som befinner sig i övre tonåren, suckade och pustade över att han inte hade nåt att göra. “Jag har så tråååååkigt,” klagade han. “Men du kan väl hjälpa mig att mocka”, föreslog jag, för jag vet att det är inte mycket annat som kan stimulera hans fantasi och kreativitet lika mycket. Just det förslaget brukar alltid leda till att han helt plötsligt kommer på minst tre, fyra saker som han bara måste göra. Läxor, till och med. Men idag sa han bara: “Ok”. När jag hade plockat upp min haka från golvet och han iklätt sig sin fars gummistövlar och arbetsjacka, gick vi ut till stallet tillsammans. Han bar vattenhinkar, körde skottkärran och fyllde höpåsar så det stod härliga till. Tillsammans lyssnade vi på koltrastens sång, och det var faktiskt lite magiskt.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to …koltrastar och oväntad stallhjälp

  1. Lena says:

    Åhh, jah VET vad du menar! Stunder med ens tonåringar är verkligen MAGISKA!!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s